manoel marques I”Vårt hotell ligger i det kvarter som kallas Inferny,”Lilla helvetet”. Nattens centrum. Dans och droger, barer, bordeller, cabaréställen. De elegantaste transvestiter och de allra trasigaste förlorare. Junior vet vilka som bär kniv och han känner tjuvarna, de farliga och de ofarliga, och vilken gatukökstant som lagar den godaste avokadojuicen.

Himlen mörknar på nytt och blixtar skjuter fart över palmskogen. Grodorna sjunger. I väntan på regn. Från ett sorts tält dunkar musiken, så hårt att det nästan gör ont i kroppen. Den rökblandade hetluften är tung att andas. Golvet svartpolerat av smuts. Pappmuggar, tomflaskor. Bråk och liv, örfilar och skrik, ekande skott, krutrök, en bildörr som slår igen.
Junior ber mig gömma kameran i fickan. En kvinna (eller man) sträcker fram sin juvelklädda hand för att jag ska kyssa den.
Hon har köpt sina bröst i Fortaleza, säger Junior. Så försvinner hon med slingrande steg ut mot huvudleden, där lastbilarna blåser förbi.
Som bilder ur en film som aldrig vill ta slut.”