CM LUNDBERG

cm lundbergSpråket, det kommunikativa och det fördunklande, är källan som CM Lundberg öser ur. Tidigare letade det sig in i bilderna, som textfragment, ordbilder. Nu nöjer det sig med enstaka nedslag: ett imperativt ”Vinn en cykel!” läser jag i ett av verken. Men även om bokstäverna ofta saknas finns orden fortfarande där, under ytan, som mentala byggklossar.

CM Lundberg är en intellektuell; låt dig inte luras av bildernas expressiva färger och naiviserande former. Detta är ingen barnlek, det är den vuxnes möte med barnet inom sig.
Visserligen skulle Lundbergs målningar väl kunna tjäna som barnboksillustrationer – till det har de tillräcklig komplexitet – men det är kopplingen till svenska naivister som exempelvis Sven X:et Erixson och den mer samtida Katarina Lönnby, som lyser klarast. Liksom dessa är Lundberg i sin avsikt djupt allvarsam, även om formen givits friheter med humorns goda minne.

I presentationstexten hänvisas till Maurice Blanchot och André Breton, två för vilka paradoxen kan sägas vara central. Och visst fascineras även Lundberg av den omöjliga föreningen, av metaforens kollaps. Här finns inga lärdomar att dra; förnuftet sover och det enda vi med säkerhet vet är att vi ingenting vet. Så lyder det provokativa credot.

Lundbergs målningar framstår som en drastisk motpol till fotografiets teknokratiska hårdhet och dess rakbladsvassa snitt i verklighetens hornhinna. I jämförelse blir det uppenbart hur visuellt rik den handgjorda bilden är: dess universum av variationer, spåren efter handen, tafattheten, skickligheten, det mänskliga tilltalet, former som skapats av tanken – inte av tillfälliga ljusförhållanden.

Leif Mattsson