Hans Wigert

15 mars – 25 maj

Verk ur Lars Lerins privata samling.

Vem kan måla en flygande hund som Hans Wigert? Eller den blå himlen blänkande på en tordyvelrygg? Minsta myra är för honom en livsnödvändighet. Men genom den vackra sommardagen drar en skugga, en kall kåre. Målaren ror sin gamla eka med liemannen grinande bakom ryggen … 

Jag hade lyckan att få möta Hans Wigert på Valands konstskola i Göteborg i början av 80-talet då han kom som gästprofessor några perioder. Jag vet faktiskt inte om jag hade orkat fullfölja studierna där utan den glädje och inspiration han spred genom sitt engagemang, sin värme. Egentligen hade han inte så mycket att säga om ens studier – han kom sällan med kritik – men det var hans närvaro. Och man förstod att konsten och livet var på allvar och att det var viktigt att få skratta också. Jag tyckte att jag mötte en själsfrände. Vi delade intresset för djur och natur, och vi kom att träffas många gånger genom åren och vi brevväxlade in i det sista. Hans brev var så fina. Ofta signerade han dem med ett självporträtt som groda eller slända. 

Hans koppargrafik, hans torrnålslinje var sträng och lekfull på samma gång. Måleriet till synes tafatt, klumpigt – men vid närmare betraktande så på kornet, exakt. En kärv, mättad färghållning, klingande. Man känner blötsnöns tyngd på uthustaket, den torrare kylan och den våtare, frosten och regnskurarna. Ljuset, temperaturen, luftfuktigheten. Värme och närvaro, ärlighet. Det självklara i mötet med en mes, en myr, en sömngångare, en ängel i blåa stövlar … Målarens lycka inför sitt motiv. Den mest banala kvällssol får nytt liv, omvandlas till poesi. Hans Wigert hade förmågan att ta sig an det mest sönderälskade motiv som om det skådades för första gången. 

Befriande var hans totala likgiltighet för samtidens trender och flockbeteende. Han hade sin egen väg att gå, lyssnade till sitt hjärta. 

(På Konstakademin var Evert ”Ludde” Lundqvist hans lärare. En festlig kväll blev Hans så full att han somnade på en soffa. ”Ludde” pekade på honom och sa: ”Där ligger Sveriges största målare och sover ruset av sig!”) 

Hans återkom gärna till det där med döden i sina brev, skojade om att han en gång skulle få träffa Rembrandt i himlen och skåla med Delacroix & co. Nu är han där. 

Denna haiku av mästaren Kobayashi Issa (1763-1827) tror jag att Hans skulle ha tyckt om:

När jag dör

vill jag att du gräshoppa

skall vakta min grav

Text: Lars Lerin