thron ullberg“Det finns en annan sida av mig också som jag måste få utlopp för. Jag tror den är jätteviktig. Där kan jag tänja lite på gränserna, göra saker som ingen annan vill ställa upp på, som ingen annan skulle våga, säger han.”

Så kanske självporträttserien 10 april startades? Det som började mest av en slump, en sommarkväll på Sahlströmsgården i Värmland 1995 har med tiden kommit att bli Throns fristad. Mycket snart kom också hans förstfödda barn, dottern Celina att spela en viktig roll i projektet. Vid fyra tillfällen dyker hon upp i serien av självporträtt, redan det första sätter tonen för framtiden. Svävande fritt i luften skrattar det knappt halvårsgamla barnet mot kameran; totalt orädd, totalt fokuserad.

Celina är tonåring nu och vi har verkligen våra duster, men de gånger vi fotograferar tillsammans har vi otroligt kul. Jag är väldigt stolt över henne, det är inte alla barn som frivilligt sätter sig tre meter upp i ett träd för att bli fotograferade.

Tiden är också medskapare i bilderna av Thron och Celina. Vi kan följa Celinas väg, från det skrattande spädbarnet till den bestämda tonåringen som numera säger till sin pappa, samarbetspartnern,  ”jag går inte härifrån förrän det blir riktigt bra” och Throns eget åldrande. Kanske måste han tänja på gränserna medan han ännu kan, medan det är fysiskt möjligt att göra ett livsfarligt luftsprång, utsätta kroppen för köldchocker eller spika upp sig på en vägg.

Text: Sara Ullberg