I Hans Anderssons bildvärld framträder tiden inte som en framrusande pil utan som ett hav där allt glider in i varandra, presens, imperfekt och futurum. Något förflutet och avlägset tar plats i det närvarande.
Albumbladens tomma sidor använder han för att göra bilder i en blandteknik av teckning, målning och collage. De klippta papperen är ytterst oansenliga och han målar gärna med färgkritor och Tip-ex. Det tillhör collagets genealogi att vara fattigt, som i den tidiga kubismen eller övningarna vid Bauhaus: man tar det som finns till hands i vardagen, i enkla, fattiga material: ett slags Arte Povera. Hans Anderssons obsoleta tekniker, utan romantisk nostalgi, ger bilden en naken, oundviklig närvaro. Det är som om allt i bilden har en avgörande mening, varje detalj: ett lite illa stansat hål, texturen i resterna av ett ojämnt bortrivet uppklistrat fotografi, buckligheten i papperet.
Det självvalt fattiga har ända från början erbjudit sig som en väg mot andliga övningar, också i mer blygsam skala än de kristna asketerna i öknen. I vår tids konst har en rörelse som Arte Povera med namn som Beuys, Burri eller Paolini, återknutit till denna tradition. I dag när skyltfönstren är fyllda till brädden ställer sig konstverkets fattiga och obsoleta uttryck i chockerande kontrast till den förföriska varuestetik och varufetischism som genomtränger den samtida kulturen; en besinning av det inre livet mot varuvärldens excesser.
Bildens skapelse är också en världsskapelse; en händelse, kosmisk eller mikrokosmisk, tar form i bildens ordning: en nätt och jämnt gripbar förnimmelse eller tankeprocess i den yttre eller inre rymden. Tar form – inte något avslutat eller fixerat, snarare prövar sig Hans Andersson fram i en serie provisorier. Att inte förråda komplexiteten… det precisa i flyktigheten.
Peter Cornell, Hans Andersson, Edda Förlag 2013
Hans Andersson examinerades från Konstfack 2005. Hans verk har visats i en rad samlingsutställningar internationellt och inom Sverige.