Lars Lerin är född
1954 i Munkfors.Han studerade vid Gerlesborgsskolan 1974-75 och vid Valands konsthögskola i Göteborg 1980-84. Lars Lerin räknas som en av Nordens främsta akvarellister och har ställt ut i såväl samlings- som separat- utställningar på gallerier och museer i Sverige, Danmark, Finland, Frankrike, Färöarna, Island, Norge, Tyskland, USA. Är representerad i kommuner, landsting och påmuseer i såväl Sverige som Norge.
“Lars Lerin anknyter till en tung tradition av nordeuropeiskt landskapsmåleri, även om få begagnar sig av den akvarellteknik som han så ytterligt väl behärskar och utvidgar. Många är de konstnärer som likt honom vänt blicken mot den karga kusten och sökt fånga det nordiska ljuset. Hos Lerin dominerar svärtan, diset och skuggorna. Och precis som den norske 1800-talskonstnären Lars Hertevig har han kallats för ljusmålare. Mörkret föder ljus, ljuset mörker. Marken är spegelblank av vätan, himlen hänger tungt ovanför bygden.
Motivkretsarna är hämtade i barndomens värmländska skogar, men också i nordnorska kusttrakter och från Island. Från dessa ödsliga landskap skiljer sig collaget “Det tysta köket” som består av ett antal ömsinta porträtt av äldre människor: gummans krökta rygg över spisen, hur hon för kaffekoppen till munnen. Skärpan ligger inte i detaljer och ansiktsdrag, istället får rörelsemönster och konturer människorna att träda fram med sina levnadsöden. Det är innerliga små målningar med en påfallande långsamhet. Det är nästan så man hör en osynlig köksklocka ticka. Ladan – eller om det är ett fiskeri – är upplyst inifrån, som ett värmande löfte i den råkalla fuktigheten.
Trots att porträtten avviker, upplever jag dem ändå som representativa för ett rikhaltigt konstnärskap inriktat på landskap och byggnader. Där tar den mänskliga närvaron sig uttryck i form av avtryck, boningar. Om det inte var för dess negativa klang vore nostalgi en passande benämning, i dess ursprungliga betydelse: hemlängtan. Lerins måleri bärs av en längtan, en lidelse som går till botten både med ljus och mörker. Men här finns inget av den överlastning eller inställsamhet som nostalgibegreppet i dag förknippas med. Hans arbeten från Lofoten har mycket lite att skaffa med de förväntningar som kombinationen kust och akvarell bär på. Här finns en drabbande melankoli, en klarsynt vördnad inför tillvaron.
Mer eller mindre monumentala, dramatiska verk visas jämte precisa studier i det mindre formatet, vanligen sammanfogade till collage och ibland formade som kuber. De hopfogade mindre verken innehåller inte sällan ord, handskrivna minnesanteckningar. Förmodligen är de avsiktligt svårtydbara: varken ord eller bild gör anspråk på att vara uttömmande. De fungerar mer som återklanger. I “Östa Vadje” återkommer samma bostadshus i tolv variationer. Motivet närmar sig och fjärmar sig som genom ett rörligt kameraobjektiv, följer ljusets skiftningar över dygnet. Först formar byggnaden en silhuett mot natthimlen, därpå badar det i långsträckta skuggor för att zoomas in i en bild där backelitplattorna översköljs av ett sepiagult gryningsljus. Slutligen sjunker huset in i ett bländande sken.
Jag blir stående vid “HSB 2″, en märklig förortsmålning som står ut från de övriga. Två grå trevåningshus står på var sin sida om den snötäckta plätt som utgör bildens centrum. Därifrån skjuter en björk skjuter upp mot den djupsvarta himlen, vars svärta får konturer genom de strimmor av kvällssol som bryter fram. Husen är avbildade med närmast fotorealistisk exakthet, medan himmel och mark flyter ut. I fönstren brinner ömsom blått teveljus, ömsom ett varmare sken som vittnar om livet bakom fasaderna. Stelheten till trots präglas området av ett slags funktionalistisk, folkhemsk men förfelad omsorg.
Även om byggnaderna är många, ofta i extrema närbilder, är det inte fråga om kliniska arkitekturstudier. Liksom det yttre landskapet i Lerins måleri, är huskropparna laddade av erfarenhet, liv. “Sjöhuset Lofoten” ter sig självlysande, ett levande centrum när natten faller över fiskebyn. I “Järnvägsstation” viner det om de transparanta konstruktionerna när ett tåg svischar förbi. Andra gånger träder trädoftande lador, fabriksinteriörer, ödsliga byar eller flerfamiljshus i betong fram, genom samma sinnliga närvaro. Kanske är tidsmedvetenheten – ljuset precision, balansen mellan skärpa och oskärpa – en av nycklarna?
Inom grafikens ramar har Lerin funnit ett nytt motstånd; resultatet är mer småskaligt och kärvare men väl så starkt som förut. Motiven känns delvis igen, men här förekommer fler människor och djur. I en serie bilder skildras varsamt blottade (i dubbel mening) manskroppar i situationer där kontroll och utsatthet, sensualitet och smärta sammanstrålar. I en annan ände av galleriet kryllar det av gnagare, avbildade med en naturvetenskaplig skärpa – som förvisso är begränsad till vissa partier. Det ger ett skört, levande uttryck; som om motivet löser upp sig inför den fastnaglande blicken.”
Kristina Hermansson